mina barn


tia går

Snart är det vår och jag har inte bloggat på evigheter. Jag tror att Facebook tar bort det roliga litegrann.
Britta är 6,5 månader och idag väger hon 8500g och är 69cm lång. Tjugo centimeter längre och fem kilo tyngre än vad hon var när hon föddes. Tiden går... Hon äter mat, kämpar med att lära sig att krypa och sjuttsingen så tror jag att hon precis kom på en teknik att putta sig fram med tårna! Snart dags att barnsäkra hemmet!
Det händer mycket kring oss nu. Både bra och dåliga saker. Bäst är nog att Helene har fått jobb som specialpedagog i Nora och därför kommer att jobba här i vår kommun!
I helgen var jag och barnen hos mamma och pappa. En helg full av känslor. Fredrik har varit i Spanien i en vecka och vi tog en tur till Ed för att mysa med mormor och morfar och få miljöombyte. Barnen vet verkligen hur de ska göra livet så lätt som möjligt för oss alla när det saknas en vuxen i hemmet. De trotsar minimalt, är glada och leker så bra med varandra. Man måsta älska dem! Det tål att sägas både en och två gånger. Jag älskar min familj!
Idag är jag och Einar hemma med Britta. Vi myser och tassar runt. Bröd står i ugnen och Einar har hjälpt mig att baka. Kanske tar vi en tur till Örebro i eftermiddag, hela familjen. Fredrik behöver växla pengar och vi andra behöver komma ut lite.
Kanske, kanske börjar jag blogga lite mer nu. Who knows?

plötsligt slår det en

Det är en solig, kall höstdag i mitten av november. Jag har gått med vagnen och hämtat Einar på dagis. Nu är det dags att hämta Folke efter skolan. Han åker buss.
Jag och Einar tränar på att räkna. 27,28,29, tjugotio, nej! 30, 31, 32...
När vi har passerat 100 går Einar i förväg. Han studsar fram och solen lyser på honom bakifrån. Jag tittar på den lilla figuren framför mig. Svart star warsmössa, grön täckjacka och svarta termobyxor. Han pratar för sig själv. Plötsligt slår det mig. Han är min. Mitt barn. Jag har ett enormt stort ansvar som hans mamma. Jag kan forma honom och fostra honom att bli den jag vill. I det ögonblicket översköljs jag av känslor. När vi kommer fram till busshållsplatsen kramar och pussar jag Einar en lång stund och berättar hur mycket jag älskar honom. Mina barn ska alltid känna sig älskade och veta att de är speciella.

Folke

Idag ringde jag och skulle boka lekdate till Folke. Folke förvånade mig med att vilja ringa själv. Ungefär så här lät konversationen:
-Hej, jag vill prata med XXX.
Det är Folke.
-Hej, när kan du komma?
X svarar:
-På tisdag onsdag eller torsdag?
-Det blir bra. Hej då!
Imorgon följer en kompis med honom hem från skolan och stannar ett par timmar. Kul!

Dop

Brittatösen döptes i lördags. För oss föräldrar gick allt i full fart. Det kändes som om vi inte hann prata eller vara trevliga mot någon, men jag hoppas att gästerna var nöjda. Mina älskade syskon och föräldrar stannade obedda kvar och städade. Tack!
Tack också alla ni andra för hjälp och presenter och för att ni ville komma och vara med. Tack Matilda och Daniel för vacker sång i kyrkan, tack Hannes för att du spelade. Tack Anna för goda kakor, tack Matilda för goda kakor och tack mamma för goda kakor.
Än en gång. Vad skulle vi göra utan er?
Kortet har jag snott av My

min fredrik

Det slår mig att vi har lärt känna varandra ganska väl under åren vi har varit tillsammans, Fredrik och jag, när jag ringer för att fråga en sak och han svarar på frågan innan jag hunnit ställa den.

en gammal hund som har svårt att sitta

Jag har insett att jag är en hönsmamma i vissa situationer. I alla fall när det gäller Folke. Det är dessutom svårt att lära en gammal hund att sitta. Ränderna sitter i. etc etc.
Folke vill inte åka buss eftersom det är så stökigt på bussen. Hans underbara fröken ska ordna så att han får sitta långt fram ett par gånger, så att det inte blir en grej av det hela.
Folke vill att en klasskamrat ska komma med hem och leka. En jättestor tröskel för mig. Tänk om språket är ett hinder? Tänk om kompisen inte vill vara kvar? Tänk om Folke vill leka något kompisen inte förstår? Ja, ni hör ju själva. Det är inte bara Folke som kan konsten att fantisera i den här familjen. I alla fall träffade jag på kompisen med pappa på simskolan igår och frågade om han inte skulle följa med Folke hem någon dag. Naturligtvis ville han det och han påminde mig till och med om det när jag kom och hämtade Folke på skolan idag. Jag blev så glad att tårarna nästan kom. Min lille Folke börjar blir stor.
Einar glider runt på ett bananskal hela dagarna och charmar omgivningen och lindar sin familj runt lillfingret. Idag lekte han hund med Cecilia när jag kom och hämtade honom.
Britta sover, äter och är glad. Hon är lätt att ha och göra med, den där tösabiten.
Idag var det dags för dagisfotografering. Till gruppbilden hade Einar valt kläder själv. Han har en förkärlek till t-shirt över långärmad tröja, och det var så det blev.
På det enskilda kortet gjorde jag mitt bästa för att ta mig vatten över huvudet. Varje barn har 4 minuter på sig och jag tänkte klämma in ett syskonkort. Det fick bära eller brista, och det gick jättebra! Jippie! Britta log till och med litegrann.
Apropå att le så skrattade Britta så att hon kiknade idag. Det var Einar som lekte bil med henne. Syskonkärlek är fantastiskt!

Gammelmormor Beda

Igår kväll somnade Beda in. Hon blev 95 år gammal.
Beda fick en plats i mitt hjärta direkt. Hon älskade sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Hon hade en stor familj och höll koll på allihop. Sist gång vi träffade henne fyllde hon år. Jag är så glad att Britta fick träffa sin gammelmormor. Jag är så glad att jag fick äran att lära känna henne.

Grattis på namnsdagen älskade bebis!

En liten liten Britta

same same...

Vi har en väg här i Nora som kallas för Skitrakan. Detta för att Danfo har en fabrik där. När vi kör på den här vägen är det fritt fram för barnen att säga skit. Inte annars. Einar, som har upptäckt tjusningen med förbjudna ord, brukar passa på att ta tillfället i akt. Han har inte förstått skillnaden mellan olika "förbjudna" ord, vilket man kan förstå. Idag när vi åkte på Skitrakan sa Einar: "Man kan också säga Fanrakan." Ja, vad säger man? Han är inte dum i alla fall.

Min dotter och jag


Det går inte att komma ifrån, men det är något speciellt med att få en dotter. Jag vågar mig på att påstå att det är lika speciellt för en pappa att få en son.

Jag har funderat på vad det är som gör det speciellt och det är helt enkelt så att jag kan identifiera mig mer med henne. Jag inbillar mig att jag vet mer om vad hon kommer att gå igenom i livet. Helt plötsligt ser jag alla saker tjejer av i dag kan utsättas för och jag blir mer berörd av de hemskheter som begås varje dag.

Kommer Britta att uppleva att det är jobbigt med alla krav som ställs på en tjej idag? På att vara snygg, smal och omtyckt? Kommer hon liksom jag alltid att tycka att hon inte är tillräckligt bra? Kommer hon att bli osäker vid möten med andra människor på grund av en osäkeret som hon egentligen inte behöver känna? Hur kommer Britta att uppleva den första förälskelsen, den första hjärtesorgen?

Förhoppningsvis kommer jag att kunna finnas där för Britta. Förhoppningsvis kommer hon att känna att hon kan tala med mig om hon får problem. Förhoppningsvis kommer jag att kunna lära Britta saker genom de misstag och de saker jag har gått igenom. Förhoppningsvis kommer jag att finnas där, lyssna och lära henne utan att döma.

Jag älskar alla mina barn lika mycket. Jag älskar dem dock på olika sätt. Som de olika individer de är.

Bilder från Småland

'

Småland

I eftermiddag beger vi oss till Mörhult i Småland. Underbart!!

Symaskinsdrömmar

Jag har återfått lusten att sy och nu när vi har en liten i huset finns det massor av idéer. Pojkarna skulle behöva lite mysbyxor och underplagg till hösten och vintern också. Dessutom dimper det ner tygkataloger bara för att späda på inspirationen och usten ytterligare.
Jag har två symaskiner. En Husqvarna huskylok s15. Den här maskinen syr främst i elastiska tyger och klipper tyget när den syr. En så kallad overlockmaskin.
En Janome DC4030. En vanlig, enkel och hederlig symaskin.
Det jag nu önskar är en Janome coverpro. Den syr snygga täcksömmar och som tillbehör (ingår just nu!) kan man köpa en bandkantare. Vill ha vill ha vill haaa!
För er ointresserade kanske det här verkar som bara en onödig maskin till, men det är det inte. Inte om man vill sy snygga kläder, och den kommer ju att bli använd.
Kanske ska jag önska mig bidrag till den i födelsedagspresent? Jag fyller 25 (typ) den 18/11 om ni har lust att skicka ett bidrag.

positiva tankar

Det är lätt att gräva ner sig i negativa tankar och oro. Jag har bestämt att det här inlägget ska handla om saker mina barn är bra på, sådant som andra kanske avundas?

Folke. Vår största och första. Kanske är han anledningen till att Fredrik och jag fortfarande är ett par och har kämpat för att bli så bra tillsammans som vi är idag. Folke är en positiv, snäll och icke dömande person. Han är orädd och vill prova på nya saker. Som att börja i skolan. Det tog en timme, sedan kände han sig hemma där. Skolbussen vill han absolut åka. Inte rädd eller orolig alls. Folke har aldrig hamnat i "en blyg fas". Han har aldrig gömt sig bakom mig, utan tar för sig. Folke älskar att sjunga och dansa och jag vågar säga att han är bra på det. Han har mycket kärlek inom sig stor empati för andra. Häromdagen såg vi ett naturprogram om havet. En bläckfiskhona dog, en sjöstjärna åt upp den och en krabba åt upp sjöstjärnan. Det var för mycket för Folke som gråtande ville stänga av. Folke är kung på att pussla och superbra på att sysselsätta sig själv. Skogen är hans andra hem. En mycket matglad pojke är han och han äter och tycker om allt.

Einar. Vår andra och sista pojke. En charmör som älskar att gosa. Han är, som sin bror, väldigt duktig på att pussla. 80 bitar är inga problem. Einar kommer att ta sig fram i livet utan problem. Han har lätt för att skaffa kompisar, är lyhörd och snappar upp och lär sig saker snabbt. Einar är lugn och lätt att ha med sig. Han tycker om att spela fotboll och har bollkänsla (inte från sin mor). Einar är vår lille clown och gillar att spexa. Han är en duktig storebror och tycker om att hjälpa till med sin lillasyster. Han tycker om att hjälpa till överhuvudtaget. Laga mat, städa, tvätta, handla. Allt är kul!

Britta. Vår flicka. Hon har bara funnits med oss i sex veckor och är redan så självklar, så älskad. Britta "pratar" med oss och ler ofta. Våra hjärtan smälter och jag tror att hon kommer att lära sig att linda oss alla runt sitt lillfinger.